Gråten i halsen med fallande tårar från min kind och en rad besvikelser efter mig. Känsla av att ha misslyckats med det viktigaste, skolan.. En ångest som inte går att ta bort. Rädsla av undergång. Vart det kommer leda är det ingen som vet. Den som vet något är jag, för jag är rädd att det inte kommer gå bra. Jag skulle ljuga om jag inte sa att  jag var livrädd. Jag är rädd för att det inte finns något där ute för mig. Men jag hoppas och jag tänker söka efter det och kämpa mig till att få det jag vill ha. Jag ska inte lägga mig för något som inte går mig vägen, jag ska resa mig igen och kämpa mig upp på min egna ben och vandra den väg som är skapad för mig, dvs den jag själv skräddarsyr. Att kasta mig ut i världen är det jag väntar på, det är det jag vill, uppleva och börja leva mitt liv på mina villkor.