Jag minns tillbaka. Liten flicka ser sin stora idol, närmre henne kan hon inte komma att visar sin oändliga kärlek. Hon vill inte släppa taget, kommer inte släppa taget kring den hon älskar mest och den hon ser upp till främst. Sen ett svart mörker. Jag vet att jag hade varit hos dig nu framför allt annat här i världen om du vartit här. Du var min trygghet som gick förlorad. Jag önskar jag var där, i din famn, i din närhet. Jag önskar jag kunde bråka med dig som alla andra gör med sina mammor. Jag önska vi tillsammans kunde leva här och nu ihop, du och jag. Ibland tror jag det bara är en stor fet lögn och att någon snart kommer att berätta sanningen för mig eller att någon bara kan väcka mig ur denna drömmen. Det gör ont att minnas tillbaka, ont att veta min egen  verklighet utan dig, det gör så fruktansvärt jävla ont att inte få växa upp med dig och se oss fortsätta växa. Som individer Jag hatar det. Jag måste få säga att jag hatar det!