En svaghet som känns starkare än en envis stenbock. Står kvar vid hoppet men faller allt mer och mer isär, under ytan dras jag ner mot botten, som jag redan nuddat en gång men försöker ta mig uppåt ifrån. Hur kan det kännas så lätt att från ena stunden vara på plan lycka och framtid till att hamna i hissen och färdas ner mot plan helvete nu tar livet slut?

 

Jag är misär i mig själv samtidigt som jag har en vilja som av ett glödande askfat. Drömmen låter mig kliva fram på mina egna fötter men mitt förflutna drar i mig bakåt. Jag tror att jag står stilla medans tiden och alla andra går förbi mig och ger inte en ända blick åt mitt håll. En osynlig kvinna som ingen verkar vilja lyssna på. Om osäkerheten är så stor att drömmen bara finns i drömmarnas värld, vad är då livet värt att leva för?

 

I viljan krävs det att vilja och att våga. En vägran mot att aldrig våga men att vilja. Osannolik kombination i mitt huvud av att vilja lyckas men inte att våga uppnå. Därav finns det bara en väg, att kliva i den nyfallna snön som ingen nuddat och gå sin egen väg.

 

Orsaken till att försöka se solens strålar i vardagen är ängelen i himmelen, min ängel som är värd att leva varenda minut för, men som jag skulle gjort vad som helst för att få träffa nu. Är det värt att stå emot ens tankar som krigar mot "jag´et, och fortsätta resan, eller tar den slut tidigare?

 

Ett ge mig fan på att; Om jag ändå vill avsluta det här och nu, men inte gjort ett skit med livet eller uppfyllt mina drömmar om livet, varför inte fortsätta resan och chansa, och våga kämpa för drömmen och se vart det kan leda?